Många män har nog känt igen sig när Solsidans Fredde gick i terapi för att bota sin grillabstinens. Avsnittet behöver inte ens visas för att skapa en stark igenkänningsfaktor – det räckte blott att använda en språklig bild, en metafor, för att väcka en bilder till liv.
Vad har vi för nytta av att skapa starka igenkänningsfaktorer? Jo, genom att skapa dessa sänker vi tröskeln för acceptans och begriplighet och skapar en kontakt med mottagaren. Vi är ju på samma plan! I trygga händer hos någon som är som vi. Någon som förstår. Hjärnan behöver inte processa okända variabler utan kan fokusera på innehållet.
Medvetenheten att skapa en igenkänningsfaktor i medier kan såväl stjälpa som hjälpa och måste hanteras varsamt. Att t ex välja en kvinna till tvättmedelsreklam kan skapa aversion och tittarstorm genom att befästa en icke accepterad samhällsnorm gällande jämställdhet. Eller att skildra en plats eller situation där ingen medarbetare känner igen sig.
Humor eller en tredje part kan vara en väg framåt och skapa en distans till igenkänningen, t ex genom att animerade gestalter eller någon oskyldig – ett djur eller barn. Då kan vi acceptera förenklingar och brister. Kanske till och med ge ett nytt perspektiv att betrakta innehållet med.
– Ha-ha, just så är det. Borde vi inte ändra på vårt arbetssätt?
Även om vi utformar platser, väljer modeller med omsorg och har det rätta anslaget är det inte säkert att det blir en stark igenkänningsfaktor. Hjärnan kan inte skilja mellan verklighet och illusion och normer och värderingar påverkar oss starkt. Till exempel väljs modeller som är yngre än målgruppen, utstrålar mer framgång och är aningen snyggare för att nå fram – men inte allt för distanserat ty det måste vara uppnåeligt att bli/känna sig som modellen.
Vår självbild stämmer nämligen inte alltid med verkligheten varför det ibland är som att promenera på en knivsegg när vi designar för stark igenkänningsfaktor.