Allt för ofta glöms det bort att allt vi kommunicerar tolkas av en betraktare. Tänk efter hur många gånger du själv hört andra säga, eller själv sagt: ”Det här vill jag få fram!” och hur få gånger ställt den svåra frågan ”Vad vill de höra?”.
Matts Heijbel fångar, i sitt senaste nyhetsbrev, ett levande exempel på att subtilt berättande kan fånga en åhörares intresse, skapa bilder hos denne och väcka känslor som år oss att agera.
En vanlig TT-notis:
”En kvinna utsattes under fredagen för förolämpningar och stenkastning i Tomelilla. På väg mot centrum följdes hon av ett gäng tonåringar som hotade henne och fällde rasistiska tillmälen.”
Men Sydsvenskan, som ville berätta snarare än rapportera, gjorde sig mer tydlig i sitt händelsebaserade berättande om denna händelse. De satte scenen och befolkade den:
”Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”?
Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum.
En gång vänder hon sig om:
– Jag är precis som era mammor! ropar hon.
Men de slutar inte.”
Den berättelsen tog skruv i samhället och visade det emotionella berättandets kraft. Polisen fick nu lov att förklara varför de inte agerat trots anmälningar och många drog efter andan över vad som händer i Sverige 2011. Tack vare ett bildmässigt berättande istället för den formella nyhetsrapporteringen nådde Sydsvenskan fram.
Så, nu inför sommaren vill vi locka till utmaningar.
Våga väcka känslor!